En svensk klassiker

Jomensåatt...jag har ju till sist börjat med min klassiker! Efter förra årets löparproblem och ändrade planer har jag genomfört det där Öppna spåret i slutet av februari, som den första av de 4 tävlingarna! Platserna till "riktiga" Vasaloppet tog ju slut på 11 dagar förra året och efter funderingar på om jag skulle vara kall och sikta på att hitta platser närmare vasaloppet eller i stället boka plats till Öppet spår, blev det det senare. Jag fick med mej tre till från byn och vi samåkte ner och bodde hos U's supertrevliga bror med sambo i Nusnäs. Jag hade börjat med skidträningen i mitten av december, då snön dröjde ända tills dess och därefter fått ihop dryga 30 mil. Hade helst velat få ihop mer än 50, men envisa förkylningar och annat satte stopp för träningen i perioder. Tyckte ändå att jag fått koll på tekniken och upplevde en väsentlig förbättring från förra året. Dessutom hade jag åkt till Orsa en långhelg med Gotlands-Karin och fyra tjejer till på skidläger i slutet av januari. Mycket trevligt och givande!

Vallade skidorna själv med Swix lågflour-valla och lade på fler varv än jag kunde hålla räkningen på, med sickling och borstning emellan varje varv. Fästet lade jag på kvällen innan loppet. Vi hade fixat boende på Försgården på gångavstånd från starten i Berga by. Klev upp kl 05 och förvånades av att det redan då ringlade sig långa köer med bilar in på parkeringen till starten. Vi åt snabbt frukost men var ändå inte vid starten förrän kvart över sex, och då var startfältet fyllt till hälften...inte riktigt den start vi tänkt oss, men det var bara att gilla läget. 

Jag tappade en truga i första långa backen, men fick en ny i Smågan (1a kontrollen), kände mej stark till Mångsbodarna (2a kontrollen) då det var mest stakning på platta och svagt nerförslutande partier. Kände tidigt att jag inte hade nåt vidare fäste, och värre blev det... I backarna upp mot Risberg lade jag på mer fästvalla av den enda vallan jag hade med mej. Det var mycket varmare än vad som förväntats och jag hade bara valla för mellan -3 - -8 grader och redan då var det plusgrader. Kämpade vidare och i Evertsberg (4e kontrollen) blev jag intervjuad av SVT Gävledala. Där lade jag på extra tjockt fästlager, men i första backen efteråt hade jag ändå inget fäste. Frustrerande! Nerförsbackarna gick smidigt och var det som räddade mina armar, då de fick vila lite. Annars var det bara till att staka där det gick och saxa gående uppför alla backar. Efter Oxberg kändes det mentalt bättre igen, då det nu kändes att kilometrarna räknades ner till mål, men jag hade fortfarande inget fäste. Loppets värsta sjunk kom 1 km innan Hökberg, då jag i de långa uppförsbackarna lade på mer och mer fästvalla (som ändå inte fungerade) och tog helt slut. Jag ställde mej vid sidan av spåret och lät tårarna droppa ner på skidorna och tankar på att ge upp kom för mej. Jag var verkligen helt tömd på energi och det kändes som att det inte spelade någon roll. Stod väl så i ca 1 minut och grät...men drack sedan lite vatten och gaskade upp mej. Det var ju ändå bara 1 km kvar till kontrollen! Med nyfunna krafter stakade jag vidare och lämnade äntligen in skidorna vid valla hjälpen! Där fick jag klistervalla och jäklar vilket fäste! Det var som att jag fick en raket i baken och kände mej så stark igen. Där var några extra kontroller, av Stadium och Volkswagen innan sista kontrollen i Eldris, och de där chokladbollarna i bil-tältet jag skidrade igenom var nog de godaste jag någonsin ätit! =)

Vilken härlig känsla det var att gå i mål, och jag klarade mej precis under min egen satta gräns på nio timmar, trots att jag fått staka i 7 mil utan fäste. Hade redan bestämt mej under loppet att jag vill åka igen och till nästa år siktar jag på det riktiga Vasaloppet!

Dags att uppdatera lite...

Ser att pojkarnas ålder behöver justeras lite...Gurra blev ju 6 år i juli och Herman blir 3 om en vecka. I sommar har det ju inte blivit nåt bloggande alls! På semesterns första vecka kändes som att jag skulle ha så mycket tid till det, men vi har gjort en massa annat. =)

 Tillbringat dagar på stranden på Holmön, tillsammans med kusin C och E...

...och tillsammans med farmor, farfar och faster.

 Byggt på bastun i stugan. Så här såg det ut innan vi började...

...och så här när insidan var klar.

 På utsidan har vi satt in fönstren, målat dem, målat fasaden och spikat ribb, och målat igen.

Plus att veden är staplad under stugan, tomten är röjd och städad och virket ordnat i rediga högar.

Gått små fjällturer, korsat vattenfallet ovanför stugan...

...och haft snöbollskrig!

 Besökt kusin C i Lidköping och hälsat på djuren på Borås djurpark.

Regnig och kall blev vår sommar, precis som för de flesta andra som hållit sig kvar inom landets gränser. Och jag gruvar lite inför en lång och mörk vinter, för jag hade nog helst velat få en större sol-och-värme-boost...men men, vad gör man!? Bara att ta en dag i sänder...snart är ju september halvt gången och snön närmar sig. Om den bara kunde falla tidigt, så blir det ju så mycket ljusare och trevligare och så får man ju spänna på sig skidorna...! Vasaloppet hägrar i mars och jag vill hinna åka så mycket som möjligt innan dess. Löpningen blev det ju inget med i sommar, efter jag fick domen "kronisk benhinneinflammation" i maj. Har bara cyklat i sommar (jättekul med min nya fina cykel), och vilat springbenen. Var på återbesök förra veckan hos sjukgymnasten och fick roligt nog ok för att börja testa jogga lite lätt, och de två första passen är gjorda utan smärta. Vågar inte riktigt hoppas på att det kommer funka än, men jag behöver ju inte springa särskilt mycket ändå förrän nästa sommar inför Lidingöloppet. Så all löpning nu är bara bonus och ska verkligen inte pressa fram nåt ont igen!

I sommar har vi byggt bastu både hemma och i stugan! Lovely! Hemma körs den igång flera gånger i veckan och då har det inte ens blivit särskilt kallt ännu. Och i stugan har vi nog bastat mest varje kväll sedan den blev klar. Blir spännande att se hur den kommer fungera i vinter, då den bara är isolerad till hälften...kan bli lite golvkallt...?

Deppigt värre

Lika glad som jag var efter Göteborgsvarvet är jag lessen nu...fast åt andra hållet på skalan. Har fått mina underben undersökta av experter (Zlatan och jag, liksom!!) på Sports Medicine, tack vare en finfin vårdförsäkring genom jobbet. Och domen löd; Ingen löpning i sommar...eller i höst eller kanske inte förrän till våren 2013! Kronisk benhinneinflammation. Blä!!! "Det bästa du kan göra just nu är att vila benen från allt vad löpning och hopp och liknande heter. Cykling och simning går bra, men låt till och med bli promenader ett tag."
Hur.Tråkigt.Som.Helst. Lidingöloppet är bara att glömma, liksom att börja med klassikern innan dess. =(
Jag är så besviken. Och så arg på mej själv! Varför har jag inte lyssnat på kroppen i vår, vintras, höstas, när det hela tiden inte har känts bra i underbenen?!?! Den där rackarns envisheten är inte bra för mej. Inte just nu. Känner att jag behöver choklad. I mängder!

Jag kunde aldrig tro...

...att det skulle gå så bra på Göteborgsvarvet! Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag haft problem med vaderna, mest den högra under hela vintern. Har bara kunnat springa lugnt på löpband ett par km innan det börjat göra ont. Om jag sprungit fortare har det gjort ont på en gång. Grymt irriterande! Längdskidåkningen har varit ett bra komplement, när jag inte kunnat springa som planerat. Inför årets Varv hade jag sprungit en mil som längst och bara ett par gånger utomhus, på grusväg. Så, förhoppningarna om att kunna göra en bra tid var väldigt låga. Jag åkte dit med tankar på att jag ju kunde bryta om det skulle bli för plågsamt. Samma morgon vaknade jag dessutom halvkrasslig, med rosslig hosta och tänkte att "nu är det kört! jag kommer inte ens att kunna starta!". Dopade mej lite med Bricanyl och Ipren på morgonen innan avfärd från Lidköping (där jag och Urban gästade min käre bror och hans familj), och tänkte att jag skulle hämta ut nummerlappen och så fick jag känna efter om det skulle bli någon start.
I bilen sa min kloke bror att om det varit han så skulle han åtminstone ha startat och bara tagit det lugnt och känt efter. Sagt och gjort! Lite peppad av det och ännu mer på plats i Göteborg bland alla tusentals tävlande, där pirret och förväntningarna gjorde luften sprittande och glädjesmittande!

Jag startade i startgrupp 23 av 24...en och en halv timme efter att Viktor Kipchirchir brutit mållinjen som segrare...och en timme efter att min duktige bror tagit personbästa.
Och det gick så lätt! Första milen gick utan mer än lite aning av vadont och jag hostade lite, men kände mej stark annars, så då var det ju bara att fortsätta. Det tråkiga var att jag fick mer och mer ont i knät - löparknä har jag haft förut och jag kände genast igen pirret, som det alltid börjar med. Men det var först runt 16 km som det började göra ont på allvar. Sista kilometrarna struntade jag i vätskekontrollerna bara för att det går bäst så länge man håller igång. Om man börjar gå blir det bara värre när man ska börja springa igen...tjurskallen på och mot mål!! Jag hade lite koll på tiden och insåg efter halva loppet att jag skulle klara mitt personbästa med god marginal om jag kunde hålla samma fart, vilket jag gjorde och nöjd passerade mållinjen efter dryga två timmar. =)

Nu blir det vila från löpningen några veckor tills knät känns bra igen. Förhoppningsvis är vaderna bra tills dess också.

Vinterns skidåkning

Det här blev vintern då jag på allvar började åka längdskidor. Och jag gillar det verkligen! Utrustningen införskaffades ifjol, men då var det ju -30 i evigheter för att i princip över en natt bytas mot plusgrader och halv storm, så då blev det inte mycket åkt. I år har jag försökt åka minst en gång i veckan, på milspåret hemma i byn eller fina elljusspåret i stan efter jobbet. Mest gillar jag att åka här hemma i skogen, särskilt när solen lyser och snön ligger mjuk och vit runtom spåret.

Men nu har jag lagt skidorna på hyllan för den här vintern, för att ge träningstid åt löpning i stället...det är ju bara några veckor kvar till Göteborgsvarvet. Inte kommer jag att klara min måltid, för att löpningen hela vintern besvärats av en krånglande ömmande vad, men skidåkningen har åtminstone gett bra konditionsträning. Så, det får gå som det går - nog ska jag kunna ta mej runt i alla fall.
Nästa år blir det premiär på Vasaloppet! Och jag längtar till att plocka fram skidorna till hösten och håller tummarna för att snön faller tidigt och i riklig mängd!

Mitt i veckan

Onsdagen är snart förbi och ännu ett träningspass avklarat! Känner att det äntligen börjar lossna och gå lättare. Den där svenska klassikern känns inte lika långt borta längre. En ny plan har skapats under den gångna helgen, då fina K från Gotland var här och tränade inför Vasaloppet. Vi körde tre kvalitativa pass tillsammans, varav ett med en riktig skidtränare - som vi båda lärde oss massor av! K har redan gjort 2 av de 4 loppen och peppade mej massor att komma igång med simningen. Om jag börjar nu och simmar hela våren borde den där kallsup-rädda Maria i mej släppa taget, så Vansbrosimmet flyter (!) på bra. Då blir alltså simningen den första delen och så kan jag springa hela sommaren o ta Lidingöloppet till hösten, hoppas på tidig vinter o träna skidåkning fram till Vasaloppet och sedan avsluta med cyklingen runt Vättern! Japp, det är planen! =)
Och igår var jag till naprapaten som fixade mitt sneda bäcken och tipsade om hur jag ska slippa ont i underbenet när jag springer. Toppenbra!!!

Dessutom märks det att det blir allt ljusare ute, nu är det inte alldeles kolsvart längre när jag åker till jobbet på morgonen! Så snart kan vi njuta av såna här fina vinterdagar... =)