Deppigt värre

Lika glad som jag var efter Göteborgsvarvet är jag lessen nu...fast åt andra hållet på skalan. Har fått mina underben undersökta av experter (Zlatan och jag, liksom!!) på Sports Medicine, tack vare en finfin vårdförsäkring genom jobbet. Och domen löd; Ingen löpning i sommar...eller i höst eller kanske inte förrän till våren 2013! Kronisk benhinneinflammation. Blä!!! "Det bästa du kan göra just nu är att vila benen från allt vad löpning och hopp och liknande heter. Cykling och simning går bra, men låt till och med bli promenader ett tag."
Hur.Tråkigt.Som.Helst. Lidingöloppet är bara att glömma, liksom att börja med klassikern innan dess. =(
Jag är så besviken. Och så arg på mej själv! Varför har jag inte lyssnat på kroppen i vår, vintras, höstas, när det hela tiden inte har känts bra i underbenen?!?! Den där rackarns envisheten är inte bra för mej. Inte just nu. Känner att jag behöver choklad. I mängder!

Jag kunde aldrig tro...

...att det skulle gå så bra på Göteborgsvarvet! Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag haft problem med vaderna, mest den högra under hela vintern. Har bara kunnat springa lugnt på löpband ett par km innan det börjat göra ont. Om jag sprungit fortare har det gjort ont på en gång. Grymt irriterande! Längdskidåkningen har varit ett bra komplement, när jag inte kunnat springa som planerat. Inför årets Varv hade jag sprungit en mil som längst och bara ett par gånger utomhus, på grusväg. Så, förhoppningarna om att kunna göra en bra tid var väldigt låga. Jag åkte dit med tankar på att jag ju kunde bryta om det skulle bli för plågsamt. Samma morgon vaknade jag dessutom halvkrasslig, med rosslig hosta och tänkte att "nu är det kört! jag kommer inte ens att kunna starta!". Dopade mej lite med Bricanyl och Ipren på morgonen innan avfärd från Lidköping (där jag och Urban gästade min käre bror och hans familj), och tänkte att jag skulle hämta ut nummerlappen och så fick jag känna efter om det skulle bli någon start.
I bilen sa min kloke bror att om det varit han så skulle han åtminstone ha startat och bara tagit det lugnt och känt efter. Sagt och gjort! Lite peppad av det och ännu mer på plats i Göteborg bland alla tusentals tävlande, där pirret och förväntningarna gjorde luften sprittande och glädjesmittande!

Jag startade i startgrupp 23 av 24...en och en halv timme efter att Viktor Kipchirchir brutit mållinjen som segrare...och en timme efter att min duktige bror tagit personbästa.
Och det gick så lätt! Första milen gick utan mer än lite aning av vadont och jag hostade lite, men kände mej stark annars, så då var det ju bara att fortsätta. Det tråkiga var att jag fick mer och mer ont i knät - löparknä har jag haft förut och jag kände genast igen pirret, som det alltid börjar med. Men det var först runt 16 km som det började göra ont på allvar. Sista kilometrarna struntade jag i vätskekontrollerna bara för att det går bäst så länge man håller igång. Om man börjar gå blir det bara värre när man ska börja springa igen...tjurskallen på och mot mål!! Jag hade lite koll på tiden och insåg efter halva loppet att jag skulle klara mitt personbästa med god marginal om jag kunde hålla samma fart, vilket jag gjorde och nöjd passerade mållinjen efter dryga två timmar. =)

Nu blir det vila från löpningen några veckor tills knät känns bra igen. Förhoppningsvis är vaderna bra tills dess också.