En svensk klassiker

Jomensåatt...jag har ju till sist börjat med min klassiker! Efter förra årets löparproblem och ändrade planer har jag genomfört det där Öppna spåret i slutet av februari, som den första av de 4 tävlingarna! Platserna till "riktiga" Vasaloppet tog ju slut på 11 dagar förra året och efter funderingar på om jag skulle vara kall och sikta på att hitta platser närmare vasaloppet eller i stället boka plats till Öppet spår, blev det det senare. Jag fick med mej tre till från byn och vi samåkte ner och bodde hos U's supertrevliga bror med sambo i Nusnäs. Jag hade börjat med skidträningen i mitten av december, då snön dröjde ända tills dess och därefter fått ihop dryga 30 mil. Hade helst velat få ihop mer än 50, men envisa förkylningar och annat satte stopp för träningen i perioder. Tyckte ändå att jag fått koll på tekniken och upplevde en väsentlig förbättring från förra året. Dessutom hade jag åkt till Orsa en långhelg med Gotlands-Karin och fyra tjejer till på skidläger i slutet av januari. Mycket trevligt och givande!

Vallade skidorna själv med Swix lågflour-valla och lade på fler varv än jag kunde hålla räkningen på, med sickling och borstning emellan varje varv. Fästet lade jag på kvällen innan loppet. Vi hade fixat boende på Försgården på gångavstånd från starten i Berga by. Klev upp kl 05 och förvånades av att det redan då ringlade sig långa köer med bilar in på parkeringen till starten. Vi åt snabbt frukost men var ändå inte vid starten förrän kvart över sex, och då var startfältet fyllt till hälften...inte riktigt den start vi tänkt oss, men det var bara att gilla läget. 

Jag tappade en truga i första långa backen, men fick en ny i Smågan (1a kontrollen), kände mej stark till Mångsbodarna (2a kontrollen) då det var mest stakning på platta och svagt nerförslutande partier. Kände tidigt att jag inte hade nåt vidare fäste, och värre blev det... I backarna upp mot Risberg lade jag på mer fästvalla av den enda vallan jag hade med mej. Det var mycket varmare än vad som förväntats och jag hade bara valla för mellan -3 - -8 grader och redan då var det plusgrader. Kämpade vidare och i Evertsberg (4e kontrollen) blev jag intervjuad av SVT Gävledala. Där lade jag på extra tjockt fästlager, men i första backen efteråt hade jag ändå inget fäste. Frustrerande! Nerförsbackarna gick smidigt och var det som räddade mina armar, då de fick vila lite. Annars var det bara till att staka där det gick och saxa gående uppför alla backar. Efter Oxberg kändes det mentalt bättre igen, då det nu kändes att kilometrarna räknades ner till mål, men jag hade fortfarande inget fäste. Loppets värsta sjunk kom 1 km innan Hökberg, då jag i de långa uppförsbackarna lade på mer och mer fästvalla (som ändå inte fungerade) och tog helt slut. Jag ställde mej vid sidan av spåret och lät tårarna droppa ner på skidorna och tankar på att ge upp kom för mej. Jag var verkligen helt tömd på energi och det kändes som att det inte spelade någon roll. Stod väl så i ca 1 minut och grät...men drack sedan lite vatten och gaskade upp mej. Det var ju ändå bara 1 km kvar till kontrollen! Med nyfunna krafter stakade jag vidare och lämnade äntligen in skidorna vid valla hjälpen! Där fick jag klistervalla och jäklar vilket fäste! Det var som att jag fick en raket i baken och kände mej så stark igen. Där var några extra kontroller, av Stadium och Volkswagen innan sista kontrollen i Eldris, och de där chokladbollarna i bil-tältet jag skidrade igenom var nog de godaste jag någonsin ätit! =)

Vilken härlig känsla det var att gå i mål, och jag klarade mej precis under min egen satta gräns på nio timmar, trots att jag fått staka i 7 mil utan fäste. Hade redan bestämt mej under loppet att jag vill åka igen och till nästa år siktar jag på det riktiga Vasaloppet!

Skidåkning i påsktider

Påsk-tid är för oss fjäll-tid. Och de senaste 7 åren har vi varit i stugan...eller i husvagnen vid stugan (under de tre åren vi höll på att bygga). I år med en veckas sällskap av min bror och brorsdotter C, några gemensamma dagar med mamsen och hennes R samt med Urbans föräldrar (som övertog sängplatserna efter brorsan som flög hem igår). Vädret har varit minst sagt varierande, med både snö och blåst, lite sol emellanåt och annars vitt, vitt, vitt. Det var länge sedan vi åkt så mycket skidor i sååå bra snö! Vi har åkt mest bakom stugan och tolkat upp med skoter, och turats om att njuta av pudret på nervägen...hittat några nya stråk att ta sig ner med mindre träd i vägen. Dessutom har det blivit många åk på baksidan av Laxfjället - med liften upp på topp och sedan rakt ner mot stugan, i alldeles underbar orörd mjukaste snö...! Lycka!! =D

Och lillebror och jag fick två åk från toppen av Kungsliften ända ner till Solkatten på den soligaste dagen i samma underbara orörda fluff-fluff! Baksidan av Kungs ner mot Viterskalet bjuder på en hel del fin åkning. Andra åket stakade vi dessutom upp på den höjd vid transporten där det alltid bildas en hängdriva, och fick de extra höjdmeter som gav mer lutning på åket. SÅ. HIMLA. ROLIGT. Vi hade ett stort leende påklistrat hela eftermiddagen. Vid två åkte vi tillbaka till stugan, hämtade upp Gustav och Urban och avslutade dagen med ännu ett fint åk på baksidan av Laxfjället. En kanon-dag!!!

Gustav och C åkte en förmiddag med oss i backen, annars är det mest G som hängt med oss i off-pisten. Och han börjar bli riktigt duktig. Dessutom är han helt orädd i brantare terräng och har lärt sig att svänga runt snabbt och sedan skråa över backen för att hålla nere farten. Min älskade duktiga pojke!