söndag 31 mars 2013

En svensk klassiker

Jomensåatt...jag har ju till sist börjat med min klassiker! Efter förra årets löparproblem och ändrade planer har jag genomfört det där Öppna spåret i slutet av februari, som den första av de 4 tävlingarna! Platserna till "riktiga" Vasaloppet tog ju slut på 11 dagar förra året och efter funderingar på om jag skulle vara kall och sikta på att hitta platser närmare vasaloppet eller i stället boka plats till Öppet spår, blev det det senare. Jag fick med mej tre till från byn och vi samåkte ner och bodde hos U's supertrevliga bror med sambo i Nusnäs. Jag hade börjat med skidträningen i mitten av december, då snön dröjde ända tills dess och därefter fått ihop dryga 30 mil. Hade helst velat få ihop mer än 50, men envisa förkylningar och annat satte stopp för träningen i perioder. Tyckte ändå att jag fått koll på tekniken och upplevde en väsentlig förbättring från förra året. Dessutom hade jag åkt till Orsa en långhelg med Gotlands-Karin och fyra tjejer till på skidläger i slutet av januari. Mycket trevligt och givande!

Vallade skidorna själv med Swix lågflour-valla och lade på fler varv än jag kunde hålla räkningen på, med sickling och borstning emellan varje varv. Fästet lade jag på kvällen innan loppet. Vi hade fixat boende på Försgården på gångavstånd från starten i Berga by. Klev upp kl 05 och förvånades av att det redan då ringlade sig långa köer med bilar in på parkeringen till starten. Vi åt snabbt frukost men var ändå inte vid starten förrän kvart över sex, och då var startfältet fyllt till hälften...inte riktigt den start vi tänkt oss, men det var bara att gilla läget. 

Jag tappade en truga i första långa backen, men fick en ny i Smågan (1a kontrollen), kände mej stark till Mångsbodarna (2a kontrollen) då det var mest stakning på platta och svagt nerförslutande partier. Kände tidigt att jag inte hade nåt vidare fäste, och värre blev det... I backarna upp mot Risberg lade jag på mer fästvalla av den enda vallan jag hade med mej. Det var mycket varmare än vad som förväntats och jag hade bara valla för mellan -3 - -8 grader och redan då var det plusgrader. Kämpade vidare och i Evertsberg (4e kontrollen) blev jag intervjuad av SVT Gävledala. Där lade jag på extra tjockt fästlager, men i första backen efteråt hade jag ändå inget fäste. Frustrerande! Nerförsbackarna gick smidigt och var det som räddade mina armar, då de fick vila lite. Annars var det bara till att staka där det gick och saxa gående uppför alla backar. Efter Oxberg kändes det mentalt bättre igen, då det nu kändes att kilometrarna räknades ner till mål, men jag hade fortfarande inget fäste. Loppets värsta sjunk kom 1 km innan Hökberg, då jag i de långa uppförsbackarna lade på mer och mer fästvalla (som ändå inte fungerade) och tog helt slut. Jag ställde mej vid sidan av spåret och lät tårarna droppa ner på skidorna och tankar på att ge upp kom för mej. Jag var verkligen helt tömd på energi och det kändes som att det inte spelade någon roll. Stod väl så i ca 1 minut och grät...men drack sedan lite vatten och gaskade upp mej. Det var ju ändå bara 1 km kvar till kontrollen! Med nyfunna krafter stakade jag vidare och lämnade äntligen in skidorna vid valla hjälpen! Där fick jag klistervalla och jäklar vilket fäste! Det var som att jag fick en raket i baken och kände mej så stark igen. Där var några extra kontroller, av Stadium och Volkswagen innan sista kontrollen i Eldris, och de där chokladbollarna i bil-tältet jag skidrade igenom var nog de godaste jag någonsin ätit! =)

Vilken härlig känsla det var att gå i mål, och jag klarade mej precis under min egen satta gräns på nio timmar, trots att jag fått staka i 7 mil utan fäste. Hade redan bestämt mej under loppet att jag vill åka igen och till nästa år siktar jag på det riktiga Vasaloppet!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, du gjorde det bra! Bättre valla nästa gång. Kramisar

Morfar sa...

Ja så fantastiskt duktigt av dig aå visst är jag stolt över mina barn o nu gällde det dig.Detta svar kom mycket sen.Men bättre sent än aldrig