torsdag 9 september 2010
Inte lika mycket på hugget med nr 2...
Jag hoppas Herman kommer att kunna förlåta mig när han blir lite äldre, för att hans bäbis-tid blivit så dåligt dokumenterad! Har knappt skrivit en rad om första tanden...när han började krypa...första gången han sa mamma...hans första staplande steg...ja, allt det som jag skrev till Gustav vid samma tid. Självklart har det inte med bristande kärlek att göra, vilket alla som har eller någon gång har haft småbarn, lätt inser. Tiden räcker bara inte till! Tänk...mammas lilla troll som alldeles snart blir ETT år! =)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lillgullet!
Det är lite samma sak för oss också. Då G var på besök blixtrade kameran ofta, nu när pojkarna kommer har vi fullt upp med lekar med båda två, o kamerablixten syns inte alls lika ofta. Men lika älskade är dom!
Kramisar
Tiden kan vara knapp ibland,o har man två gulliga ungar då kommer inte kameran fram,för man leker med dom, kameran hinns inte med.
Men att älska barnen lika är ju självklart.Kramar Morfar
Skicka en kommentar