Mörkrädd

Helt plötsligt förra veckan, blev Gustav mörkrädd. Jag vet inte riktigt vad som utlöst det, men misstänker att det hänt nåt på dagis. Han tror det finns monster o spöken i alla mörka vrår och rum där vi inte är just då. Vågar knappt gå på toa själv när vi är i köket, även om lampan är tänd i tvättstugan. Och om jag är uppe och han o Urban är nere går han bara uppför trappan (snarare springer) om jag pratar med honom under tiden. Han frågar upprepande "Mamma, är du där uppe?" och jag svarar "Ja, jag är i sovrummet.", "Är du i sovrummet?", "Jaa.", "Är du där?", "Jaa, jag är här, kom du."...ända tills han får synlig kontakt och lättat kan andas ut.

Fortfarande är det en del fix och målning kvar i barnrummet, men i helgen byggde U sängen och den blev väldigt populär. Så, igår bäddade jag den för premiärsovning, som jag lovat G. Själv var jag inte hemma vid läggdags, men han somnade där utan problem, trots mörkrädslan! Vid midnatt hörde jag dock att han kom ner för trappan, gråtande o ropade på mamma o pappa. Jag hade just börjat amma (i gästrummet) o Urban var i köket, men på väg att gå o lägga sig. Urban fick trösta o torka tårarna ("Pappa, det hänger en tår på min kind!") och bar sedan upp honom till dubbelsängen. Lilla gullungen!