Snart har jag ingen lill-kille längre

Minstingen i familjen kommer förstås alltid att vara minst. Men nu sedan han börjat på förskolan och jag är på jobbet, tycker jag han växer alldeles för fort! Jag hinner inte med! Häromdagen upptäckte jag två nya tänder, som bara poppat upp helt plötsligt. Redan långt över tandköttet. Var kom de ifrån? Och så förstår han så mycket av vad man säger och vet vad mössa är och vantar och välling och tandborste och banan och bilen och äta och byta blöja och sååå mycket mer. Väntar bara på att han ska forma fler ord än "mamma" "pappa" och "Elvis". Han vet att ugglan säger ho-ho och hunden vov-vov och "hjälper" så gärna till i köket stående på en pall vid diskbänken. Han är världsbäst på slängpussar och har man tur kan man få en riktig puss (numera utan tunga!). Och han gör mej lycklig varje dag med sina mjuka armar lindade runt min hals och jag är så stolt och glad över min goa lill-kille! Och blir aningens tårögd när jag tänker på att tiden går så fort.....och påminner mej själv att njuta av stunden som är just nu. Just nu är jag så rik!



Å andra sidan blir det med tiden mindre och mindre kladdigt att äta. =)