Sommarbarn

Just idag fick hela familjen sommarlov! Pojkarna och jag var lediga hela förra veckan, lagom tills den efterlängtade värmen kom...så vi har redan hunnit svettats och badat och haft vattenkrig. Gurra godingen fyllde sex år igår och vi har avklarat kalas både för kompisarna och släkten, verkligen roligt! Mina kära syskon med familjer (förutom den höggravida svägerskan som är kvar i södern) sov kvar inatt och idag drog vi till Holmön (där Urban jobbade sin sista dag) med alla kusinerna. En härlig dag vid havet, som dock var något kallare och blåsigare än vi velat, men alla nöjda ändå. Barnen lekte i sanden och hade jätteroligt! Jag fick samma känsla av ön som vid förra sommarens besök. Lugn och frid. Och en perfekt start på gemensamma semestern!!!

Hoppas på en riktigt skön semester för både oss och er! =)

Deppigt värre

Lika glad som jag var efter Göteborgsvarvet är jag lessen nu...fast åt andra hållet på skalan. Har fått mina underben undersökta av experter (Zlatan och jag, liksom!!) på Sports Medicine, tack vare en finfin vårdförsäkring genom jobbet. Och domen löd; Ingen löpning i sommar...eller i höst eller kanske inte förrän till våren 2013! Kronisk benhinneinflammation. Blä!!! "Det bästa du kan göra just nu är att vila benen från allt vad löpning och hopp och liknande heter. Cykling och simning går bra, men låt till och med bli promenader ett tag."
Hur.Tråkigt.Som.Helst. Lidingöloppet är bara att glömma, liksom att börja med klassikern innan dess. =(
Jag är så besviken. Och så arg på mej själv! Varför har jag inte lyssnat på kroppen i vår, vintras, höstas, när det hela tiden inte har känts bra i underbenen?!?! Den där rackarns envisheten är inte bra för mej. Inte just nu. Känner att jag behöver choklad. I mängder!

Jag kunde aldrig tro...

...att det skulle gå så bra på Göteborgsvarvet! Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag haft problem med vaderna, mest den högra under hela vintern. Har bara kunnat springa lugnt på löpband ett par km innan det börjat göra ont. Om jag sprungit fortare har det gjort ont på en gång. Grymt irriterande! Längdskidåkningen har varit ett bra komplement, när jag inte kunnat springa som planerat. Inför årets Varv hade jag sprungit en mil som längst och bara ett par gånger utomhus, på grusväg. Så, förhoppningarna om att kunna göra en bra tid var väldigt låga. Jag åkte dit med tankar på att jag ju kunde bryta om det skulle bli för plågsamt. Samma morgon vaknade jag dessutom halvkrasslig, med rosslig hosta och tänkte att "nu är det kört! jag kommer inte ens att kunna starta!". Dopade mej lite med Bricanyl och Ipren på morgonen innan avfärd från Lidköping (där jag och Urban gästade min käre bror och hans familj), och tänkte att jag skulle hämta ut nummerlappen och så fick jag känna efter om det skulle bli någon start.
I bilen sa min kloke bror att om det varit han så skulle han åtminstone ha startat och bara tagit det lugnt och känt efter. Sagt och gjort! Lite peppad av det och ännu mer på plats i Göteborg bland alla tusentals tävlande, där pirret och förväntningarna gjorde luften sprittande och glädjesmittande!

Jag startade i startgrupp 23 av 24...en och en halv timme efter att Viktor Kipchirchir brutit mållinjen som segrare...och en timme efter att min duktige bror tagit personbästa.
Och det gick så lätt! Första milen gick utan mer än lite aning av vadont och jag hostade lite, men kände mej stark annars, så då var det ju bara att fortsätta. Det tråkiga var att jag fick mer och mer ont i knät - löparknä har jag haft förut och jag kände genast igen pirret, som det alltid börjar med. Men det var först runt 16 km som det började göra ont på allvar. Sista kilometrarna struntade jag i vätskekontrollerna bara för att det går bäst så länge man håller igång. Om man börjar gå blir det bara värre när man ska börja springa igen...tjurskallen på och mot mål!! Jag hade lite koll på tiden och insåg efter halva loppet att jag skulle klara mitt personbästa med god marginal om jag kunde hålla samma fart, vilket jag gjorde och nöjd passerade mållinjen efter dryga två timmar. =)

Nu blir det vila från löpningen några veckor tills knät känns bra igen. Förhoppningsvis är vaderna bra tills dess också.

Nio månader

Ha ha ha, vad jag gillar de här bilderna!! Blir alltid så full i skratt när jag tittar på dem!

Världens finaste bus-Herman på bästa möjliga humör! =)

Vinterns skidåkning

Det här blev vintern då jag på allvar började åka längdskidor. Och jag gillar det verkligen! Utrustningen införskaffades ifjol, men då var det ju -30 i evigheter för att i princip över en natt bytas mot plusgrader och halv storm, så då blev det inte mycket åkt. I år har jag försökt åka minst en gång i veckan, på milspåret hemma i byn eller fina elljusspåret i stan efter jobbet. Mest gillar jag att åka här hemma i skogen, särskilt när solen lyser och snön ligger mjuk och vit runtom spåret.

Men nu har jag lagt skidorna på hyllan för den här vintern, för att ge träningstid åt löpning i stället...det är ju bara några veckor kvar till Göteborgsvarvet. Inte kommer jag att klara min måltid, för att löpningen hela vintern besvärats av en krånglande ömmande vad, men skidåkningen har åtminstone gett bra konditionsträning. Så, det får gå som det går - nog ska jag kunna ta mej runt i alla fall.
Nästa år blir det premiär på Vasaloppet! Och jag längtar till att plocka fram skidorna till hösten och håller tummarna för att snön faller tidigt och i riklig mängd!

Husets nyaste rum

Usch vad jag varit dålig på att visa de renoveringar vi hunnit med under hösten/vintern hemma. Faktiskt så har Urbans lilla krypin blivit klart, och vi sover numer båda två i våra sköna sängar och slipper alternera med att sova på madrass i vardagsrummet eller gästrummet... Nä, inte beror det på att vi går i skilsmässotankar, vi är helt enkelt inte kompatibla vad gäller sovvanor - att vara gift med en man som snarkar, gärna kollar på film eller lyssnar på radio tills han somnar och kliver upp ett par gånger under natten går inte ihop med mej som är så lättväckt att jag trots formgjutna öronproppar vaknar av minsta lilla pip från barnen, hunden, huset och som helst vill ha tyst och mörkt i sovrummet. Bara att acceptera. För sömnen är viktig och vi vill båda kunna sova så bra som möjligt.
Den nya väggen fick jag tapetsera med favoriten Eldblomma av Josef Frank! Och alla böcker fyllde precis ett bokskåp. Äntligen bort med de fula lagerhyllorna vi köpte som fattiga studenter för 15 år sedan! =)

Finkameran ligger kvar i stugan, så det får bli en mobil-bild...suddig, i motljus och dåligt fotoljus, men ni förstår nog ändå hur mycket bättre det blev! =)

Påsk i fjällen

Urban och pojkarna hade lyckan att vara i stugan hela påskveckan. Själv var jag där över påskhelgen, men åkte hem och jobbade därefter och åkte sedan tillbaka följande helg. Då hade vi även trevligt besök av familjen L. Vädret var bästa tänkbara och det blev både skidåkning och skoter och bob. Den härliga helgen varvades tyvärr med mindre trevliga händelser, såsom att båda småkillarna ramlade i trappan till loftet (tack och lov undkom de med "bara" bulor och småskråmor!) och att Gurra fick besöka sjukstugan mitt i natten för sin envisa astmahosta och att Herman hade öroninflammation...
Bilderna med barnen är från Gurken dit vi åkte skoter och där roade oss med att åka bob och mysa i en solgrotta. Lugnet på fjället var raka motsatsen till påskhelgens invasion av skotrar och människor! Skidspåren är från en topptur Urban och jag gjorde tillsammans med vännen F på Praahkoetjåkke på påskafton. =)