Varför ska det vara så svårt???

Det känns så orättvist och tråkigt att vi har så svårt att bli med barn... Denna gång hann jag nästan in i 13e veckan, och hade börjat känna mig så smått säker att det skulle funka. Vi hade pratat om "bäbisen" en del med Gustav och skrattat åt att han inte ville ha en lillasyster eller lillebror - bara en bäbis. Och han var så go med min svägerska, som ska ha barn i september och vars stora fina mage vi fick se för några veckor sedan...G klappade och strök fint och lyssnade med örat mot och var mycket intresserad. Det skulle vara så lägligt för honom att få ett syskon nu, så det inte hinner bli så många år emellan. Men det är bara till att fortsätta försöka. Än är det tid innan vi är för gamla.

Måste bara berätta om vår underbare son, som verkligen är en tröst i eländet; igår fick jag såna värkar när jag satt på toan så jag inte tog mej därifrån. Som tur var hade jag telefonen i fickan och ringde till Urban, som skyndade sig hem. Men medan jag väntade på honom hade jag (förstås) sällskap på toan av min lille kille som klappade mej på håret och strök mej på kinden och var så go! Hela sommaren har jag gnuggat hans myggbett med groblad, och nu tror han att de funkar mot allt som gör ont. Därför tyckte han att jag skulle plocka groblad igår, "mamma! boblad, mamma, mamma, boblad, boblad", upprepade han. Sedan kom han med en pappersremsa och "klistrade" på mitt ben; "påstej" (plåster). Därefter var hans medicinska kunnande mot smärta uttömt och han duschade mej (totalt oväntat och plötsligt!) med den solkräm med spraymunstycke, som råkade stå framme på handfatet... Ett varmt hjärta, och en stor portion bus, visst finns det potential till att bli en riktig "Emil"!